I’m so mean, I make medicine sick.

Som jag lät allt få en chans att gå fel. Som jag ville dansa i maximal hastighet och spilla rödvin över vita katter. Så de blir rosa och som att jag aldrig vill lära mig stava rätt till Ernst Kirchsteiger utan att se efter. Fel med flit. Jag ångrar mig nu.
Jag visste visst att glitter bara är en reflektion av ljus men när allt glittrade en timma efter midnatt spelade det ingen roll. Wikipedia säger att Förlåt är ett slags sänglakan som inte används längre men jag är för naiv för att att tro på fakta.


You know I’m bad.
just last week, I murdered a rock,
Injured a stone, Hospitalized a brick.
I’m so mean, I make medicine sick.



I februari var det bottenfryst i Mälaren.


Förra våren, jag minns det var april och vi reste iväg. Ganska kort, men bort. I mitten, precis den sextonde nästan sjuttonde. Samma datum som apollo 13 återvände till jorden med alla ombord, fast för 81 år sedan. Samma datum. Det var april i mitten och innan den tiden blev en historia.
Minns hur vi la oss på mage i en hotellsäng och sa alla hemligheter en gång till. Som själssystrar delar vi tépåse och somnar lika fort.

Den gången med fötterna i luften som i en tonårsfilm där man pratar i telefon med huvudet på sned. Vi sa igen vem vi var kära i just då antagligen för alltid. Ingen finare fanns ju.
Läste små historier för varann, en som fastnade.
"Att ifall inte jag varit född, skulle inte du varit född. Det är du som ska se till att jag inte somnar i badkaret." Det handlade om kärlek och det lät fint.
Jag läste om
Whitney Houston idag. Hennes dotter hade visst också somnat i badkaret, men mamman var inte där för att se till. Det handlade nog om kärlek, men som gick fel.



Born to endure this kind of weather


Hon talar om en höstvårvinter och jag vet, det handlar om mig. Duo-karusell blev trialngeldrama som sen blev till tusentrassel. Just precis det. Tusentrassel med mig i mitten.
När jag vaknade var det måndag men jag hade förberett en ordning, för att inte fastna under täcket. Eller hamna i otakt med tiden. Det blir så omstädigt att rätta till.
En ordning: Gå försiktigt ner för trappan, blinka inte ens. Tänk på vilken lampknapp du tänder i badrummet, för strakt ljus kan få allt att falla. Allt att synas och förresten, glöm inte åt vilket håll ditt blod cirkulerar. Ifall någon frågar måste du kunna svaret.
Ibland blir jag tyst samtidigt som jag talar. Något om vatten, väder, tiden eller solen eller té. Tomma ord. Men alldeles för ofta talar jag om ett tusentrassel, med mig i mitten. Om en historisk duo-karusell. Bara för att när någon frågar hur ett hjärta fungerar, då vill jag kunna svaret.


'

If they asked me, I could write a book.

Läste om honom, med ena foten i rännstenen och den andra i vintergatan. Om vagabonder, hur det går till då de finner varandra. Kunde inte sova så läste vidare. Med lampan under täcket som om det var förbjudet, att drömma vaken för så stora historier.


(when I grow up I will write my own..)

och det är svårt att säga mer än så



Delade saker: lakan. ölburk. hörlurar. tandborste. söndagar.
Hjälptes åt att dra upp rullgardinen. Räknade inte dagarna noga men delade på saker,
vindarna i håret till exempel. Lakan. Mest för att det kändes enklare att leva så.
December delat på två.

We kissed on a corner Then danced through the night

Vad var det där?
Bara ett sätt att hamna nära och när jag somnar med läppstift på kinden är det ett bevis på hur långt bort vi lyckades komma. Från deras förväntan och köldskador, från det som inte är oss.
Ett bevis. Precis hur nära man kan hamna.




Jesus died for somebody's sins, but not mine

Det var en tépåse som gick sönder. Smak av Himalaya som spreds i bränt vatten och färgade det svart.
Det är december med brist på vinter och på radion sjunger Jesus med sina barn om något jag inte känner till. Tiden går verkligen men jag glömde min klocka hos dig och märker ingenting. Det är förresten alldeles för längesen nu, för att fråga: om en klocka, lite tid, hur du sover. Fråga dig om det jag glömde, men du. Vem behöver tid egentligen?

I bergen är luften renare, jag hörde när du sa det. Det blev nog bara för mycket på samma gång. För stark smak av Himalaya i så uppvärmt vatten.



runt ditt kvarter

Kollision

 

(Kom ihåg: stjärnor som faller finns inte. Det är småsten som tar sig in genom atmosfären för att brinna upp. Bara det.)

 

Igen. Hon hade glömt av att glömma släcka ljusen. Somnat utan risker. Ensam, men utan risker. Vaknade vid liv och kylde pannan mot sitt fönster. Längst upp i huset hade hon sin plats, sitt fönster. Lägenheterna ovanför hyrvideostället med hårda skumnallar till salu. Ett av de likadana husen med likadana fönster. Med pelargoner och pannor ut mot världen. Där bodde hon, så som folk ofta bor. Med gemensam tvättstuga, vita väggar och en röd back längst ner i skafferiet med bara sodavatten kvar. Så som folk ofta bor- i väntan på liv, lån eller varandra. Hon väntade också.

Det blev en historia, kanske bara hennes. Mellan mars och april, tid och hastighet. I ett vakuum ingen ens märkte. Det var på modet med grundfärgade Converse, så hon hade röda. Förresten, ingen kan leva i ett vakuum.

Hon det handlade om, hennes panna mot fönstret. Hon hade ett namn med E på slutet och var en konst att bara uttala. Hon kunde få komplimanger för det vackra i hennes ögon, det som hon själv inte kunde se. Hon somnade ensamt och väntade på liv. På lån. På att någon skulle stoppa henne när hon sprang för fort på stadens 30-vägar. Hon hade glömt igen, glömt av att glömma släcka ljusen. Hade inte ens kommit ihåg att tända dem. Hur skulle hon någonsin lyckas brinna upp?

Det blev måndag och tiden när klockornas visare går om varandra. Det var en historia, nu om honom. Han som skrivit STOPP med vita kritor på asfalten när han var barn. Suttit med nakna fötter och dränkt spindlar i en vattenpöl. En historia, nu om honom. Han brukade ljuga. Säga hur han älskade himlen. Att han kunde dansa utan musik. Han hade lärt sig några svåra ord som fick folk att tro honom. Han brukade ofta ljuga, och folk vill väldigt gärna tro. Han gick längs sin trottoar. Mörkret kom och när gatuljusen tändes, då stod han precis under.

Så många vindar blåste den kvällen. Måndag och det var en extrem nederbörd. Tusentals fåglar som föll från himlen. Kråkor, sparvar och svanar som alla hade satt hans tuggummin i halsen. Alla de han konsumerat för att spotta på hennes gator. Få henne att fastna någon gång. För att fastna igen. Men nej. Han borde passa sig noga nu, för att inte trampa snett. Döda en redan död blåmes med foten.

Vädret, tvättschemat och priset på bensin. Situationen hade gett henne en hobby: att gå i stora cirklar, runt i fågeldöpta kvarter. Gökgatan, Lärkvägen, Lövsångare-stråket ner. En hobby, att gå i stora cirklar och försöka förstå.

De hamnade på samma trottoar. I samma natt. Svalde slut på samma luft. Han stod under ett gatljus och letade efter något. Efter borttappad tid. Efter en chans att ta en chans. Efter en stjärna att se falla.

Hon cirkulerade mellan husen. Mellan mars och april, tid och hastighet. I ett vakuum ingen var där för att märka. Hon visste inget om förstånd. Visste inte vem han var. I mörkret fortsatte hon sin cirkel. Såg inte vad vita kritor skrivit med stora bokstäver på asfalten. STOPP.

(Sluta stå i natten, titta inte upp mot himlen. stjärnor som faller finns inte. Det är småsten som tar sig in genom atmosfären för att brinna upp. Bara det.)

Det var under himlen de befann sig. I ett ösregn av sånt som inte går att förklara. På en trottoar, i ett land. De tillhörde folket. Det som bosätter sig och skaffar katter, vita väggar, delar tvättstuga med varann. Det som väntar på sodavattens utgångsdatum medan mars blir april och tid möter hastighet. Det som bestämmer över grundfärgade Converse och sväljer luft. De tillhörde folket, det som ljuger och det som tror.

 

(Tid finns inte. Jorden cirkulerar runt solen och runt sin egen axel. Det har ingenting med tid att att göra. Ingenting.)

 

Förklaringen var enkel. Han stod under sitt ljus. Hon gick i sina cirklar. Han lät henne inte bestämma. Bröt sig bara in: i hennes bana, i hennes mönster, cirkel. Bröt perfektion. Bröt alla regler. Hennes röst. Den bröt också, när han tog vad hon hade. Vad hon var. Det vackra folk talade om, det i hennes ögon. Han tog utan att låta henne bestämma.

Sånt som faller har en förklaring. Sånt som bryts är förstört. Hon hade fallit förut, hade brutits av och förstörts. Men det spelade ingen roll. Han stod där ändå. Tog sig för nära för att förhindra en explosion. Tog sig nära inpå, för att skriva sina svåra ord i hennes historia.

Det fanns en förklaring. Hon kunde förklarat. Men skulle folk kunna tro, när det finns folk som ljuger? Skulle en förklaring förändra, en cirkels bana som träffats av sten? En cirkels bana runt solen, runt i fågeldöpta kvarter. Ifall hon förklarat, skulle någon ha trott? Kan folk ens förstå ett vakuum?

Igen. Hon hade glömt av att glömma. Hur man väntar, förstår, somnar, brinner upp. Hon satt vid fönstret i sitt hus. Lutade pannan mot glaset och tänkte på det som fanns utanför: Nederbörd, gator och likadana skor. Småsten genom atmosfären. Hon hade ett namn med E på slutet. Hon skulle få somna ensam. I skafferiet stod en röd back med bara sodavatten kvar. I ett likadant hus satt hon, och väntade på samma sak. Men hon började glömma vad det egentligen var man väntade på. Sodavattnets utgångsdatum, på stjärnfall eller lån. På varandra eller glömska.

I den tomma luften satt hon kvar och uttalade tyst sitt namn. Hon var den enda som kunde.

 

(Kom ihåg: Småsten som sammanfaller med jordens cirkelbana runt solen. Kolliderar, tar sig in i atmosfären och brinner upp. Stjärnfall har sin förklaring, men folk vill inte alltid tro den.)

 

Vad var det som hände?

Inget svar.

Mars blev april, helt utan förklaring.

 

 

(Att få höra att man kan någonting som man önskar att man kunde, det är fint. Jag ska köpa en venylspelare därför, för att jag skrev om stjärnfall som ingen kan förstå. )


When I heard the sprinklers whisper


Människan vill tro på vad människan vill säga. Det är så det går till när vi lurar varandra.
Hon är antingen psykiskt sjuk eller mänsklig. Något är på tok eller precis som det ska. Så svårt att veta skillnaden för gränsen är som metan. Helt utan lukt och färg. Svår att veta om den ens finns, men den är farlig.
kanske har hon bara somnat för sent, kanske med något i halsen.
Smulor, nattluft eller stjärnor. Sådant som fastnar lätt. Som man borde äta försiktigt av.
Kanske såg hon ett stjärnfall. Önskade sig vad hon mest av allt saknade i tom nattluft, den gången. Önskade sig för mycket och hon är kanske psykiskt sjuk, mänsklig eller bara lurad.
Människan vill tro på vad människan vill säga. Hon tror på fallande stjärnor.

lågbudget


ät våfflor. säg det på franska. skratta åt augusti september oktober. fokusera fint. fint tills det brister.
som sytråd mellan tänderna. svär fast det inte lyckas låta hårt. Ändå ingen brevid som hör ju.

sköra värld

fryser och vet ingenting. Hämtar en filt och försöker ordna upp.

Skaffa mig en allmänbildning.
NASA bygger en rymdraket som ska till Mars, bopriserna faller neråt och i Sydafrika får en man betala ganska mycket för att han fick plats med 55 barn i en buss. Fast det bara rymdes 15.

Vatten fryser vid 0, september har 30 dagar och du passar bäst i mörkblått. Men åååh jag vet ingenting. Kan inte placerara: dig. eller Falkenbergs stadsdelar.

Fryser redan vid 21. grader. celsius.



(bilder: härifrån. )

serenad

försvarsmekanism. mellanrum. inget inget. allt.
Så jag inte stannar stilla bakom fönstret där jag bor. Det regnar och regnar. Så jag inte regnar bort.




timglas

a.u.g.u.s.t.i

januari.februari.mars.april.maj.juni.juli. augusti tog slut igår. 123 explodera. Så gick det till.
Sommaren började då. första augusti. En flicka kom hem. Sa: vi är själssystrar och menade det. Den gröna bänken i gamla stan satt vi på. Drack dålig citronlemonad och längtade inte efter något.
Håkan sjöng och vi dansade tills det blev sent. tre fina och så jag. Dansade och levde och hade hattar på oss. Den kvällen skulle vi tänka på i höst lovade vi.
Jag fick en ny gaderob och brevlåda. Valde färger.
Svalde nattluft och lät det bli söndag.
Vi åkte tåg till Göteborg. Andra gator med större kanelbullar och en sista sommartid. Sista dagen på lovet. Vintergatans sista stjärna.
Vi blev schemalagda. Som om inget varit annat gick vi i korridorer igen.
Hösten började falla och jag tänkte på tiden. den som gick. Den som inte skulle få gå.
Spelade spel med konstiga ord, två nya vänner.
Körde lite bil medan alla fick körkort.
Sorterade strumbyxorna i färgordning. Lät det bli höst.

augusti tog slut igår. Jag har något lovat om september. Jag har lovat mig september.



det är därför

Temperaturväxling.

Somnar lätt och sover länge. Vaknar ändå trött. Äter russin till frukost. Reser med bil. Bestämmer låtlista. Smyghöjer när mamma tankar. Köper gul pall och så. kaffelattekanelbulle. Jag kör. Det regnar. Jag kör medan det regnar. Ber mamma om vatten-tystnad-djungelvrål. Skriker lite när hon skriker tillbaka. sol. jag kör och det är sol. Varmt kallt varmt. Kommer hem. somnar nog lätt och vill sova länge.
temperaturväxling till Ljummet.

imorgon är det redan imorgon.

ger vad som helst för en dialog



När du säger saker och jag inte kan svara.
Jag ska ägna allt för att försöka förklara. Har du tid?

you re-wrote the rules

jag ägnar min tid.
• skruvar upp blomlådor i garderoben.
• målar dörrar gula
• klipper av håret
• bläddrar igenom sju nummer Damernas
• färgar det mörkt
• sorterar strumpbyxor
• lagar veggo
• köper puder och trasmattor
• lyssnar på why do you love me so much?
• slarvar bort kamerasladden
• provar mammas gamla balklänning
• glömmer ringa vännerna
• tar bort ingen-lappen på den gröna brevlådan vid det lilla huset vid glassfabriken.
• somnar tidigt


tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev

klick klick klick klick klick klick klick klick klick klick klick PLING.

nu kan jag sätta en lapp på dörren: skriver romaner. stör ej.


3/8

ord

RSS 2.0