Han står i fönstret morgonvaken och vinkar medan jag cyklar igen. Morgonvaken cyklar jag till jobbet och han ser mig cykla hela gatan ner. Att jag ser ut som E.T i pojkens cykelkorg brukar han säga. Att min sjal runt huvudet vinglar i precis samma takt. Det är sant. Faktiskt väldigt likt. 

 

Edinburgh skiner sin sol i våra ögon när vi cyklar tillsammans runt omkring. Krokusmark och påskliljebackar. Körsbärsträden i deras trädgårdar på Ann's Street, vår vän Mary's favoritgata. Det är en vacker vår. Hon har bott här länge, Mary. I mer än trettio år. 

 

När jag kommer hem säger han ibland, att snart är vi hemma igen. Han har svårt att bo här. Det bara är så. Och jag säger, kom vi tar en dusch. Det är svårt att lyssna. Och vattenvärme rinner över oss och det blir svårt att stänga av. Ibland är det så det känns. Som att duscha länge. Som att fortsätta förbruka energi. Helt i onödan. 

 

Så våren, Jag vet. Om ni frågar så lyser solen. Och vi cyklar under den. Låser ute oss i den i bara pyamas när vi har frukost på vår bakgård. Vi har det bra här. Och längtar bort. Både och.