Kollision

 

(Kom ihåg: stjärnor som faller finns inte. Det är småsten som tar sig in genom atmosfären för att brinna upp. Bara det.)

 

Igen. Hon hade glömt av att glömma släcka ljusen. Somnat utan risker. Ensam, men utan risker. Vaknade vid liv och kylde pannan mot sitt fönster. Längst upp i huset hade hon sin plats, sitt fönster. Lägenheterna ovanför hyrvideostället med hårda skumnallar till salu. Ett av de likadana husen med likadana fönster. Med pelargoner och pannor ut mot världen. Där bodde hon, så som folk ofta bor. Med gemensam tvättstuga, vita väggar och en röd back längst ner i skafferiet med bara sodavatten kvar. Så som folk ofta bor- i väntan på liv, lån eller varandra. Hon väntade också.

Det blev en historia, kanske bara hennes. Mellan mars och april, tid och hastighet. I ett vakuum ingen ens märkte. Det var på modet med grundfärgade Converse, så hon hade röda. Förresten, ingen kan leva i ett vakuum.

Hon det handlade om, hennes panna mot fönstret. Hon hade ett namn med E på slutet och var en konst att bara uttala. Hon kunde få komplimanger för det vackra i hennes ögon, det som hon själv inte kunde se. Hon somnade ensamt och väntade på liv. På lån. På att någon skulle stoppa henne när hon sprang för fort på stadens 30-vägar. Hon hade glömt igen, glömt av att glömma släcka ljusen. Hade inte ens kommit ihåg att tända dem. Hur skulle hon någonsin lyckas brinna upp?

–

Det blev måndag och tiden när klockornas visare går om varandra. Det var en historia, nu om honom. Han som skrivit STOPP med vita kritor på asfalten när han var barn. Suttit med nakna fötter och dränkt spindlar i en vattenpöl. En historia, nu om honom. Han brukade ljuga. Säga hur han älskade himlen. Att han kunde dansa utan musik. Han hade lärt sig några svåra ord som fick folk att tro honom. Han brukade ofta ljuga, och folk vill väldigt gärna tro. Han gick längs sin trottoar. Mörkret kom och när gatuljusen tändes, då stod han precis under.

Så många vindar blåste den kvällen. Måndag och det var en extrem nederbörd. Tusentals fåglar som föll från himlen. Kråkor, sparvar och svanar som alla hade satt hans tuggummin i halsen. Alla de han konsumerat för att spotta på hennes gator. Få henne att fastna någon gång. För att fastna igen. Men nej. Han borde passa sig noga nu, för att inte trampa snett. Döda en redan död blåmes med foten.

–

Vädret, tvättschemat och priset på bensin. Situationen hade gett henne en hobby: att gå i stora cirklar, runt i fågeldöpta kvarter. Gökgatan, Lärkvägen, Lövsångare-stråket ner. En hobby, att gå i stora cirklar och försöka förstå.

–

De hamnade på samma trottoar. I samma natt. Svalde slut på samma luft. Han stod under ett gatljus och letade efter något. Efter borttappad tid. Efter en chans att ta en chans. Efter en stjärna att se falla.

Hon cirkulerade mellan husen. Mellan mars och april, tid och hastighet. I ett vakuum ingen var där för att märka. Hon visste inget om förstånd. Visste inte vem han var. I mörkret fortsatte hon sin cirkel. Såg inte vad vita kritor skrivit med stora bokstäver på asfalten. STOPP.

–

(Sluta stå i natten, titta inte upp mot himlen. stjärnor som faller finns inte. Det är småsten som tar sig in genom atmosfären för att brinna upp. Bara det.)

–

Det var under himlen de befann sig. I ett ösregn av sånt som inte går att förklara. På en trottoar, i ett land. De tillhörde folket. Det som bosätter sig och skaffar katter, vita väggar, delar tvättstuga med varann. Det som väntar på sodavattens utgångsdatum medan mars blir april och tid möter hastighet. Det som bestämmer över grundfärgade Converse och sväljer luft. De tillhörde folket, det som ljuger och det som tror.

 

(Tid finns inte. Jorden cirkulerar runt solen och runt sin egen axel. Det har ingenting med tid att att göra. Ingenting.)

 

Förklaringen var enkel. Han stod under sitt ljus. Hon gick i sina cirklar. Han lät henne inte bestämma. Bröt sig bara in: i hennes bana, i hennes mönster, cirkel. Bröt perfektion. Bröt alla regler. Hennes röst. Den bröt också, när han tog vad hon hade. Vad hon var. Det vackra folk talade om, det i hennes ögon. Han tog utan att låta henne bestämma.

Sånt som faller har en förklaring. Sånt som bryts är förstört. Hon hade fallit förut, hade brutits av och förstörts. Men det spelade ingen roll. Han stod där ändå. Tog sig för nära för att förhindra en explosion. Tog sig nära inpå, för att skriva sina svåra ord i hennes historia.

–

Det fanns en förklaring. Hon kunde förklarat. Men skulle folk kunna tro, när det finns folk som ljuger? Skulle en förklaring förändra, en cirkels bana som träffats av sten? En cirkels bana runt solen, runt i fågeldöpta kvarter. Ifall hon förklarat, skulle någon ha trott? Kan folk ens förstå ett vakuum?

–

Igen. Hon hade glömt av att glömma. Hur man väntar, förstår, somnar, brinner upp. Hon satt vid fönstret i sitt hus. Lutade pannan mot glaset och tänkte på det som fanns utanför: Nederbörd, gator och likadana skor. Småsten genom atmosfären. Hon hade ett namn med E på slutet. Hon skulle få somna ensam. I skafferiet stod en röd back med bara sodavatten kvar. I ett likadant hus satt hon, och väntade på samma sak. Men hon började glömma vad det egentligen var man väntade på. Sodavattnets utgångsdatum, på stjärnfall eller lån. På varandra eller glömska.

I den tomma luften satt hon kvar och uttalade tyst sitt namn. Hon var den enda som kunde.

 

(Kom ihåg: Småsten som sammanfaller med jordens cirkelbana runt solen. Kolliderar, tar sig in i atmosfären och brinner upp. Stjärnfall har sin förklaring, men folk vill inte alltid tro den.)

 

Vad var det som hände?

Inget svar.

Mars blev april, helt utan förklaring.

 

 

(Att få höra att man kan någonting som man önskar att man kunde, det är fint. Jag ska köpa en venylspelare därför, för att jag skrev om stjärnfall som ingen kan förstå. )