Ensamhet är mitt mysterium.

Jag har alltid kunnat dansa med mig själv. Alltid kunnat tacka mig själv för maten.

Sällan har jag behövt prata mig igenom kvällar. Har inte skrämts av att gå själv hem från skolan, fastän andra gått två och två. 

Ensamheten har nog klätt mig. Inget knytt i behov av tröst. Inte ensam, bara själv med mig själv. Tack mig för maten och vad bra jag dansar.

Jag har alltid tyckt att tvåsamhet är svårare. Att passa ihop. Att anpassa ihop. 

 

Men nu plötsligt. Little Darling åker till Paris i en Hare Krischna-buss för bara trehundra kronor. Från torsdag till måndag. Det är då min sol går i moln och allt börjar lätt lätt att skälva. Försiktigt nere i maggropen börjar det. Som om jag själv sitter där, mitt i magen och gräver i sand mot Asien med en liten spade. Som ett litet hål som sakta växer. På väg mot ingenstans men det växer. Från torsdag till måndag. 

 

Jag vet vad det är. Ensamheten är mitt mysterium. Jag har aldrig klarat tvåsamhet, därför gjorde vi den till en. När vi två blir en. Det är så vackert men när little Darling åker och jag stannar kvar känns ensamheten så tom. Jag vill inte dansa med mig själv. Vill inte tacka mig själv för maten. Blir ett knytt i behov av tröst.

 

Men jag ska lära mig igen, lära mig vara ensam. Göra upp mitt mysterium.