Att vara elva snart tolv och inte förstå hur man någonsin ska sluta tycka om att leka med dockor. Att sudda ut gränsen mellan låtsas och verklighet. Med luktsudd man samlar på tillsammans så det blir en hel låda full.
Låta mammor och pappor bestämma vad man ska tro på. Att sluta tro på vad de säger. Bli någon helt egen.
Att lära sig saker. Steg för steg- att cykla, äta fetaost, dricka kaffe, ringa frisören själv fast man inte vet om man borde säga vad man heter eller ifall man inte borde.
Att gråta fritt av ont man vet går över. Bara någon blåser pussar torkar tårarna.
Att spara en fin teckning man gjort i ett ljusblått kuvert där det står till tilda sekston år. För att en liten Tilda undrade ifall den stora Tilda skulle tycka den var fin fortfarande, även om hon säkert lärt sig måla så mycket finare än så. För att få veta ifall fint kan bli fult, bara genom tid som går.
Att skriva hemliga sånger om kärlek man hört talas om. Att ha en fjäril vid liv i en glassburk med lavendel och lufthål. Att drömma hemska drömmar och krypa ner mittemellan mammas och pappas täcke.
Att byta vänner och hårfärg och liv.
Att tänka tillbaka på en flicka som var elva snart tolv och inte ville sluta leka med dockor. Att tänka på henne, den allra sista dagen hon kan kallas barn.